Det är mars!

 
Helt plöstligt blev det mars. Nästa vecka har jag varit singel i två månader. Två hela månader. Det känns som en evighet och samtidigt som bara några sekunder.
 
Det gör fortfarande helt fruktansvärt ont och jag kan sällan prata om det (eller skriva om det) utan att börja gråta men jag överlever. Även om det ibland inte går att andas och det trycker över bröstet så överlever jag. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0