Tre glädjebesked!

1. Det var bara ett rör blod jag behövde lämna imorse. Jag hann knappt börja gråta innan det var över. (Jag börjar bli ganska bra på blodprov alltså).
 
2. Mina blodplättar ökar och gör det tydligen ganska fort! Det leder till:
 
3. Jag får ta en lägre dos kortison redan imorgon!

Frukost.

Jag är uppe och äter frukost och morgonsurfar - på en vardag. Det har jag inte gjort på ungefär två år. När jag precis hade fått mitt jobb så försökte jag tvinga mig själv att vara en morgonmänniska. Det höll väl i några veckor. 
 
Idag är jag uppe för att väckarklockan ringde klockan 06.01 och sa att det var dags för Emla (bedövning) i armvecken. Efter det var det helt omöjligt att somna om.
 
Det här med att vara morgonpigg är faktiskt trevligt. Om jag hade kunnat sova om nätterna hade jag nog kallat det för "en ganska bra biverkning".

Nervös.

 
Jag börjar bli nervös inför morgondagens blodprov. Jag är inte ett dugg sugen på att någon ska sticka en nål eller två i min arm. Min största förhoppning inför imorgon är att jag får ett samtal som säger att det är dags att ta lite mindre kortison.
 
Jag börjar märka hur mitt ansikte ändrar utseende. Hur mina kinder blir större. Mitt ansikte blir rundare. Idag var jag på stan och skulle prova kläder men jag tröttnade snabbt för jag tyckte att spegelbilden såg ut som någon annan än jag. Jag vaknar flera gånger varje natt och känner på mitt ansikte. Försöker känna hur det förändras. Hur det sväller. (Att jag vaknar så ofta på nätterna och sover väldigt dåligt beror ju alltså inte på att jag sväller. Det beror på att man blir pigg och rastlös av kortison.)
 
Det är ytligt. Jag vet det. Men det är väldigt svårt att inte bry sig. 
 
På tal (i skrift?) om något helt annat så började jag läsa Under det rosa täcket när jag var på sjukhuset. Hittills är den väldigt intressant.

Varning för fötter!

 
Förlåt. Jag vet att bilder på fötter är lite äckligt. Men: kolla vilka fina sandaler jag köpte på Teneriffa!

Pillerfrulle.



Jag började morgonen med medicin, knäckebröd (som jag gjorde själv igår!), smoothie och ett samtal till fröken ur. Nu har jag lagt till kaffe till frukosten och solen skiner massor. Inte en så tokig början på en söndag alltså!



Förlåt framtiden.



Vi släkte alla lampor och tände stearinljus istället under Earth Hour (men vi fuskade och hade våra datorer på). 

Ett gäng bilder från vår semester.

Nu struntar vi i det här med sjukdom ett tag för nu har jag äntligen lagt in bilderna från Teneriffa på min dator. Här kommer ett gäng:
 
 
 

Sista fredagsölen på obestämd tid.

 
Så länge jag äter en hög dos kortison så tycker läkaren att jag ska hålla mig borta från alkohol. För en vecka sedan gick det dock alldeles utmärkt att dricka öl och då drack jag den på bilden ovanför. Den var väldigt god. Den var helt klart värdig att vara den sista fredagsölen på obestämd tid. Men om jag hade vetat om det innan hade jag kanske hållt mig till någon av mina favoriter istället - fegat lite liksom.

Blommor.

Igår ringde en man och ville leverera blommor till mig. Blommorna kom från fina Frida. En helt fantastisk bukett med tulpaner och en ask chokladpraliner. Jag blev så rörd att jag började gråta. 
 
 
Någon timme senare kom M hem och han hade med sig ännu en fantastisk bukett. Jag älskar blommor! Tyvärr hade jag ingen vas som passade någon av buketterna speciellt bra - så de får stå i några plastmuggar jag hittade i ett skåp. Jag ser det som ett tecken på att jag måste internetshoppa...

 
 

Idiopatisk (immun) Trombocytopen Purpura eller ITP.

Innan jag fick åka hem kom en läkare och berättade om min behandling. Han sa att jag redan imorgon ska få sänka dosen av kortison eftersom mina trombocyter (blodplättar) har ökat till ett ganska okej värde. Han sa att det är bra eftersom biverkningarna kommer att bli mindre med en lägre dos.
 
Jag fick också veta att om vi kan hålla nere dosen så kanske jag inte kommer att bli så svullen. Däremot kommer jag att få en större aptit och kommer behöva tänka på vad jag äter. 
 
Jag har också fått en medicin att ta i samband med kortisonet. Den ska skydda magen och har hallucinationer som vanlig biverkning. (Jag vet, man ska inte läsa om biverkningar, men det är så svårt att låta bli!)
 
På måndag ska jag gå och ta nya blodprover. Fyra rör blod. Jag längtar inte.

Jag får åka hem!

Precis när jag skulle publicera förra inlägget så kom det in två läkare och en sköterska och då missade jag att publicera det, så när jag la upp det så visste jag redan att:

JAG FÅR ÅKA HEM IDAG!!!

Uppdatering från ett sjukhus, igen.



Igår möblerade vi om i mitt sjukhusrum och ställde in en till säng så att M kunde sova kvar. Eftersom jag hade haft många tunga tankar och varit väldigt ledsen på eftermiddagen och kvällen så kändes det väldigt bra att inte vara ensam.

M sov inte så bra. Jag däremot fick ett piller som gjorde att jag sov som en stock. Kortisonet jag behandlas med har som biverkning att man blir väldigt pigg. Jag upplever det som att huvudet vill sova och benen vill springa maraton.

Imorse var det dags för två nya blodprovet. Ett i armvecket (jag grät men ganska tyst) och ett i fingret (jag grät inte alls!). Provet i armvecket gick nog ovanligt bra eftersom det bara var ett rör istället för de fyra-fem som det har varit tidigare. 

Igår sa en läkare att jag får åka hem idag om mina blodplättar har ökat sedan igår. Jag hoppas verkligen att jag får det. Jag saknar hemma. 

Insikt.

Idag på eftermiddagen slog det mig att jag faktiskt är sjuk på riktigt. Det här är inte som en förkylning som kommer att försvinna på max två veckor och sedan kommer livet att bli som vanligt igen. Det känns väldigt tråkigt att inse. 

Uppdatering från ett sjukhus.



Efter en natt med väldigt lite sömn var det dags för ännu ett stick i armen. Det gjorde mer ont än tidigare och jag grät som ett litet barn - igen. Läkare kom in efter ett tag och meddelade att jag har lite fler blodplättar nu och om det har stigit vid provtagningen imorgon så får jag åka hem då. En natt till på sjukhus. Ännu ett stick i armen imorgon. (Och det är knappast det sista).

Jag fick information om att kortisonbehandlingen brukar kunna vara ca 6 månader. Det betyder minst ett halvår som jag ska vara tjock eftersom en blir det av kortison. Det känns extra jobbigt att jag ska vara både sjuk och tjock. Jag hatar att jag är så ytlig - men det är svårt att inte vara det. 

Inlagd på sjukhus.

Jag försökte publicera det här för åtta timmar sedan, men det gick inte, så nu försöker jag igen:



Här bor jag nu. I ett rum på ett sjukhus. Efter provtagning på vårdcentralen blev jag direkt skickad till ett eget rum på en avdelning för blodsjukdomar på Centralsjukhuset. 

Här har jag tagit fler blodprovet (ett till i armen och ett i långfingret), påbörjat en behandling och fått en ganska god middag. M var med mig hela dagen och kvällen förutom en stund när han åkte hem och hämtade lite grejer åt mig.

Imorgon har jag bestämt mig för att klara provtagningen utan honom. Han erbjöd sig att komma in innan jobbet - men jag inser att han ändå inte kan vara med varje gång och jag får helt enkelt försöka klara mig. Minst tre blodprov väntar imorgon, ett i armvecket eller på handen och två i fingret.

När jag frågade hur länge jag ska stanna så är det ingen som vet helt säkert. "Förhoppningsvis bara två-tre dagar sa läkaren". "Bara en dag är alldeles för mycket" tänker jag men jag biter ihop.

När jag har tagit mig genom det här ska jag fira med att köpa något riktigt fint till mig själv - och till M.

Jag vill inte.

Igår skulle jag på hockey. När jag badade innan, för att göra mig fin inför lördageftermiddagen, så fick jag konstiga märken på kroppen. På ställen där jag kliade mig dök det upp röda eller blålila prickar. Både små och stora. På rad. Som rivmärken fast under huden. 
 
Jag kände ångesten komma, yrsel och svårt att andas och hjärtklappning. Ringde mamma för att bli lugnt och sedan ringde jag 1177.
 
Hon jag talade med ville att jag skulle gå till en vårdcentral som har jourtider på helgen. "Jag kan inte, jag ska ju gå på hockey" tänkte jag. Hon erbjöd en sen tid men sa "jag skulle helst se att du tog en så tidig tid som möjligt". Så jag fick skippa hockeymatchen och ta mig till vårdcentralen istället. Sofie följde med som stöd vilket var himla bra.
 
Väl där fick vi sitta i ett rum i en timme och vänta på en läkare. När han kom sa han att det var mina små/ytliga blodkärl (tror jag?) som går sönder för lätt och att det inte ska vara så. Han frågade hur jag mår (trött och hängig ofta), om jag lätt får blåmärken (ja) och om mitt tandkött blöder när jag borstar tänderna (ja). Han sa att jag borde göra blodprov men att jag inte kunde få hjälp med det där.
 
Så. Imorgon ska jag alltså ringa min vanliga vårdcentral och be om att få ta blodprov. Det känns så himla svårt att jag ska be om det som är det allra läskigaste jag vet. Att jag ska vara den som säger att jag "vill" ta blodprov. Jag vill absolut inte bli stucken med nålar. Jag vill absolut inte. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. Men jag måste nog faktiskt göra det den här gången.
 
 

Hallå fågel!

 
Idag har jag provat ett annat val än "det gamla vanliga" på jobbets kaffemaskin samt ätit tacos och druckit en fredagsöl (hurra!) framför House of cards. Inte världens mest spännande fredag - men det har varit helt okej.
 

Förlåt att jag tjatar...

...men matlåda på jobbet kändes riktigt tråkigt jämfört med pastalunch vid stranden. Och utan öl blev den såklart ännu tråkigare. 
 
 
Bilderna blev lite för stora för inlägget - men jag är för trött för att ändra på det nu.
 
(Det kommer nog att bli en del semesterbilder nu. Än så länge har jag bara lagt in bilderna från mobilen men jag hade systemkameran med mig också - tyvärr glömde jag bort att använda den ganska ofta).
 
 

Tillbaka i Karlstad.

Jag överlevde flygresan. Jag grät båda gångerna vid start men inte alls vid landning - flygframsteg!
 
Att äta lingonlimpa med Svennes och ost kändes rätt trist istället för hotellfrukost. Och att ha snö istället för pool som balkongutsikt kändes väldigt kallt och tungt. 

Det är såklart inta bara dåligt att vara hemma, det är bara väldigt svårt att inte sakna semestern. 
 
 
 
 

Idag är dagen.

 
Nu åker vi! Eller ja, om några timmar...
Jag är så himla nervös och glad och nervös och glad och NERVÖS och GLAD.

Semester!

Jag gick från jobbet rakt ut i solskenet och var så himla lycklig över att ha semester.
 
 
 
 
 
Sedan trampade jag i hundbajs.

3 days until playa de las americas.

 
Nu är det bara en arbetsdag kvar till semester. Jag har såklart börjat stressa upp mig över allt. Igår somnade jag någon gång runt 04 för att jag kände mig så orolig. Att M vill att jag följer med till hans farmor hela dagen imorgon gör det inte bättre.
 
Men just nu försöker jag njuta av lördagen. Det är 9 grader i skuggan(!!!!) enligt vår termometer, solen skiner så mycket att jag har glädjerus i hela kroppen och jag ska snart gå ner på stan och göra min sista inför-resan-shopping.
 
 
 
 
 

Efterlyst semla.

 
Igår tittade vi på Efterlyst. I pausen skulle M gå ut och städa bilen lite snabbt eftersom den skulle besiktas idag. Efterlyst tog upp en himla massa hemska brott och det hann bli reklampaus flera gånger.
 
Efter ett tag började jag bli orolig och fick för mig att något hade hänt M (att jag tittade på Efterlyst hjälpte ju fantasin ganska mycket). Så jag tog på mig jacka och gummistövlar och jag höll nycklarna hårt mellan fingrarna för att kunna försvara mig.
 
När jag kom ner för trapporna mötte jag M. Med en kartong i handen. Med en semla i. Till mig.
 
Min kille är fan en väldigt bra kille. Inte bara för att han spontanköper semla till mig - men det ger ju helt klart en del pluspoäng.

I verkligheten är det lite fulare än på bilden.

 
Huvudvärk. Små, små röda prickar över hela kroppen (som inte kliar). Ett blåmärke som känns lite överdrivet stort och några fler som jag inte förstår hur jag har fått. Ont lite överallt. Trötthet. Yrsel. Svag och trött kropp.
 
Jag har googlat. Om jag utesluter alla farliga sjukdomar som jag absolut inte har tid att ha just nu så lutar det en del åt att jag fått i mig för lite järn eller för lite c-vitamin. Jag har stoppat i mig lite tillskott och håller tummarna för att jag mår fantastiskt lagom till helgen. (Det gör absolut ingenting om det bara är placebo).

Nu eller aldrig!

 
Igår hade jag jätteont i huvudet hela dagen och det har fortfarande inte släppt. Det är såklart jobbigt att ha ont i huvudet men ännu jobbigare är känslan över att jag säkert kommer att bli sjuk lagom tills vi ska åka på semester. Sjukdomen får antingen bryta ut nu eller så får den fan låta bli. 
 
Idag är det bara en vecka kvar.

Låter som en lögn.

 
Igår vaknade jag med ett stort blåmärke på min arm. Jag fick det efter att jag tappade balansen (helt nykter men lite trött i kroppen) och gick in i en dörr. Eller ja, dörrhandtaget.
Det låter lite som ett påhitt att skadades av att jag gick in i en dörr. Men det är faktiskt helt sant. 

Falcon Raw No 9.

 
Igår testade jag en öl och innan tänkte jag "den här kommer jag nog inte att tycka om". Den hade instruktioner om hur den skulle hällas upp på baksidan. Den skulle rullas och sedan skulle 3/4 hällas i glas och sedan skulle det som var kvar roteras kraftigt innan det också hälldes i glaset. Några ölglas äger vi inte så jag fick ta ett vinglas istället.
 
Ölen var god men kändes snabbt lite avslagen. Kanske drack jag den för långsamt?
 
Nu ska jag söka på internet efter fina ölglas - jag tror att det blir ganska lätt att övertala M att vi behöver köpa sådana. 

RSS 2.0